Jaha, då var man tillbaka till Sverige. Det är med blandade känslor som man lämnade Frankrike och Pau bakom sig. Resan hem var oerhört tröttsam och jag och Emelie längtade båda tills att resan skulle ta slut. Det är konstigt nog alltid mycket roligare och går mycket fortare att resa till något annat land. Kanske är det för att man vet inte vad man ska förvänta sig eller för att man inte har samma längtan som när man ska hem igen. Trots att jag trivdes jättebra i Frankrike var längtan hem stor, i alla fall de sista två dagarna.
Men för att sammanfatta sista veckan (då vi inte hade något internet i Pau) så var det en massa avsked. Lite tråkigt men samtidigt är jag glad att jag kan säga att jag kommer tillbaka i September. I onsdags pratade jag med den franska studievägledaren om vilka kurser jag ska läsa till hösten. Françoise (Mme Prim) frågade mig om jag ville bo hos henne till hösten, vilket jag med glädje accepterade. Detta betyder att boendet är redan ordnat med. Skönt! Det jag behöver fokusera på är att hålla igång franskan under våren och sommaren så att jag kommer att klara av kurserna. Jag börjar den 10 september på Université de Pau, men först är det två veckors introduktionskurs för utbytesstudenterna vilket innebär att jag börjar den 27 augusti (ungefär).
Vi träffade Margaux (fransk student) en sista gång sista veckan, hon hade gjort crêpes åt mig och Emelie (det var le jour de crêpes = crêpesdagen). Hon sa att jag skulle höra av mig till hösten när jag kom tillbaka. Laurance (lärare på FLE) som varit en pärla och ordnat med vårt schema nere i Pau ska ha ett riktigt stort tack. Utan henne hade det inte blivit så bra som det blev. Så fort vi hade några frågor eller funderingar så kunde vi fråga Laurance om det. Marie-Hélène (lärare på FLE) ska också ha ett stort tack. Vi tog en fika med henne näst sista dagen, hon blev helt förvånad när vi sa att vi bara varit där i fyra veckor. Marie-Hélène trodde vi varit där sedan oktober/november. Det är spännande när det känns som att man verkligen gör intryck hos andra personer, precis som de har gjort intryck på oss.
Sist men inte minst så ska Françoise ha ett stort tack. Så mycket som hon har gjort för oss! Jag var sjuk i måndags och hon tog hand om mig som den mamma hon är. Hon har visat oss platser, berättat historier om Frankrike och olika personer. Hon har visat oss det franska livet och aldrig backat för att svara på någon av våra frågor. Utan henne hade inte den här resan blivit så bra som den faktiskt blev.
Jag är så nöjd med all den nya erfarenheten jag har och de personer jag har lärt känna. Så nu säger jag au revoir på den här bloggen. Kommer kanske återuppta den till hösten när jag åker tillbaka.
Au revoir!
