Bientôt...

Nu närmar sig resan med stora steg, men det känns fortfarande som något påhitt i mitt huvud. Hur kan det vara dags för det här nu? Det var ju flera år bort innan jag skulle resa och nu är dagen snart kommen. Är jag nervös? Ja. Tror jag det kommer bli roligt? Ja. Kommer jag att sakna Sverige? Ja. Allting känns så självklart och samtidigt har jag ingen aning om hur någonting går till alls. Än en gång så ska jag flytta till en helt ny stad, lära känna helt nya människor, prata ett nytt språk (ja småländska var som ett nytt språk för mig när jag flyttade ner), lära mig nya vägar och förstå ett nytt skolsystem.

Det är tur att människan alltid har anpassat sig efter omständigheterna och att vi utvecklar nya sätt att förstå vår omgivning. Annars hade jag varit körd, rent ut sagt. Nu ser jag fram emot mitt äventyr och den livserfarenhet detta kommer att tillföra mig. Andreas, mina vänner och familj kommer att vara saknade, men jag tänker satsa på att leva livet denna tid också, kommer faktiskt hem igen, det är inte för evigt.

À Bientôt!