Le Parc National

Arrens, en by mitt bland bergen, var mitt och Hannas slutmål. Det var där vi planerade att börja våran vandring ut i Nationalparken som sträcker sig över en stor del av Pyréenérna. Sagt och gjort så satte vi oss klockan halv tio på morgonen i Hannahs bil, utrustad med GPS, för att köra till Arrens. Enligt GPSen så var det ungefär 8 mil till byn från Pau. Det stämde nog rätt så bra, men det den inte berättade i förväg var att vägen till Arrens gick ÖVER bergen. Jag har nog aldrig varit så rädd i mitt liv. Ni som känner mig vet att höjder och jag går inte så bra ihop.

Det är ännu värre när man sitter i en bil (som jag inte har kontrollen över) och självklart sitter på den sidan som hela tiden är mot "kanten" till stupen. Det fanns inga säkerhetsspärrar högst upp och vägen slingrade sig verkligen upp efter berget. För att göra saken värre så kom det med jämna mellanrum cyklister (säkert sådana som alltid ser på Tour de France) nedför backen. Vägen var gjord för max en bil i bredd så vid varje kurva (efter att nästan krockat med en cyklist) började vi med att tuta så att cyklisterna skulle hålla sig på sin sida. Man vet ju hur man tänker i en kurva "... kanske ska man gena lite? Jag vet inte vad som finns på andra sidan, men jag gör det ändå" Så känns det som om de tänkte. Sen skulle man ju nerför berget på andra sidan och det var inte mindre läskigt det, trots att vi slapp cyklisterna. Men en åsna mitt på vägen var vi med om istället, och ett antal bilar som körde väldigt snabbt.

När vi väl var parkerade utanför turistkontoret i Arrens kände vi oss glada över vårt äventyr. Stolta t o m. Hannah var jätteduktig på att köra bilen. Vi köpte en karta med "10 lätta turer för familjen" och tänkte att dessa vägar klarar vi definitivt av. Den vi valde skulle ta 40 minuter. Det var bara en liten detalj, vi missade varifrån denna väg började. Vi trodde att alla utgick ifrån turistkontoret. Nåja sagt och gjort började vi gå, och gå, och gå... Ja ni förstår principen. Efter ungefär en timmas vandring utan att ha sett någon sjö (vilket var vårt mål) tog vi en paus för lunch (klockan var närmare ett nu). Till slut kom vi fram till en sjö, men denna var en artificiell sjö och nu började vi fråga oss om vi var på fel väg eller hur vi lyckades komma dit. Efter att ha läst i guiden lite mer noggrant inser vi felet. Det stod att man skulle ta BILEN ända fram till den här sjön (som tagit oss ungefär 1 1/2 timma att gå till). Och därefter skulle turen ta ca 40 minuter. Nåja vi ville ju så gärna se den där sjön för tydligen ska det finnas murmeldjur som bor där.

Det kanske är bäst att tillägga att vi faktiskt gick i bergen, med andra ord hela tiden gick vi uppåt i en ganska brant lutning (tro mig det känns idag i kroppen!). När vi kom fram till vad vi trodde skulle vara sjön Suyen så hittade vi en skylt där det stod "<--- Lac Suyen 0.30 min)". Men tänkte var det inte 30 min från förra sjön? Vi har redan gått i över en halvtimma! Tänkte  vi, men Frankrike är sällan ett logiskt land. Tydligen kunde man ta BILEN ända hit för att sedan gå en slingrig liten stig upp (ännu högre i bergen) till sjön. När vi väl funnit sjön såg vi tyvärr inte ett enda murmeldjur då det var alldeles för varmt för dessa mitt på dagen (eller ja 15.30). Efter en paus var det dags att vända tillbaka. (1,2 mil till bilen därefter 8 mil)

Nu har ni mest hört talas om den praktiska delen. Det var ju inte så att vi inte såg någonting efter vägen. Hela tiden byttes den ena fantastiska vyn plats med nästa. Bergen är otroligt magiska och de små husen, farmarna och djuren som finns därefter gör det bara mer magiskt. Solen strålade hela dagen och en sval bris blåste. Vi hade i alla fall tur med vädret (Filmreferens!). Det är svårt att exakt kunna beskriva hur otroligt stora bergen känns när man går där, och hur branta väggarna ter sig. Den lilla byn Arrens gav extra charm och kontrast till bergen. Ska försöka visa er nu vad jag såg genom några bilder.

Artificiella sjön

Lac Suyen

Byn Arrens

Byn Arrens

Artificiella sjön

Lac Suyen

À Bientôt!