Igår kväll besökte jag bar och restaurangen "Le Garage" som är stället för ungdomarna här i Pau. Jag skulle träffa min franska vänner för att säga hej då. Det var inte lätt att komma fram till något genom att mejla på facebook. Men efter mycket om och men blev det sagt klockan 20 på le Garage. Jag kom dit, svensk som jag är ca 10 minuter innan utsatt tid. Borde vetat bättre och tänkt mig för att det är fransmän vi talar om, de kommer inte i tid. Jag satt där och väntade, och när klockan börjar närma sig halv nio inser jag att förmodligen tolkade de diskussionen som att vi skulle ses vid nio, för en halvtimmes försening är mycket även för de franska människorna. Jag hade varit så dum också att jag glömt ge dem mitt telefonnummer så hon jag skulle äta middag med hade ingen chans att berätta att hon kommer vid nio istället. Mathilde hade fått ett sms av Flora (som jag skulle äta med) att hon inte kunde komma och Mathilde som vet att jag är svensk och i tid hade skyndat sig dit då hon förstod att jag satt och väntade. Hon kom kvart i nio. Vid halv nio hade jag dock träffat två tyska utbytesstudenter som erbjöd mig att sitta och vänta med dem istället för själv i bardisken (såg ju dumt ut då jag inte beställde något). Tacksam för att de var där och ännu mer när Mathilde kom.
Eftersom jag borde vetat bättre än att ha varit där i så god tid var jag inte ett dugg arg eller så. Bara glad att det faktiskt var några som ville träffa mig och säga hejdå. Vid klockan nio var det dock så mycket folk vid borden att vi blev tvungna att vänta ända till klockan tio i tio. Då hade vi tio minuter på oss att beställa då köket stängde vid klockan tio. Planering? Nej, men de andra sa att nu har du ätit på franskt vis på riktigt. Jag åt en husets hamburgare, väldig god men sådär vid halv elva på kvällen och gjorde sig frånvaron av mat sedan lunchen sig påmind. Hungern är aptitens bästa krydda. Vi pratade, skojade och hade det väldigt trevligt under kvällen. Det slog mig att jag numera kan följa med i en helt vanlig diskussion om film, skola, klasskamrater, lärare, mode, färg och mat utan problem i en grupp av människor. Lägg till ljudet från andra människor, musik som dunkar i bakgrunden så förstår ni att det är en stor grej. Är stolt över mig själv, det var lite av ett prov och jag klarade det. Nu kan jag åka hem till Sverige med gott samvete att jag lärt mig franska.
Nu vågar jag säga det: Jag talar franska.
 |
| Marjorie, Mathilde, Lucas (& Jag) |
 |
| Flora & Jag |
à bientôt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar