Françoise

Dagens inlägg och också mitt sista inlägg skrivet i Pau tillägnas Françoise som jag har bott hos. Jag hade aldrig trivts så här bra i Frankrike om jag inte haft henne att luta mig mot. Hon har varit mer eller mindre min extra mamma, min franska mamma. Hennes sprudlande energirika sätt och ständigt intresserad av att lyssna på en, hjälpa en och hon betonar alltid vikten av att lära sig en främmande språk. Hon är lärare ända ut i fingerspetsarna och det märks att hon trivs att ha utbytesstudenter hos sig. Inte bara för att vi är betalande gäster utan för att vi berikar hennes kultur och intressen.

Ikväll skulle jag ha bjudit henne på en fin restaurang men vid klockan tre idag på eftermiddagen sa hon "vi kan väl stanna hemma och äta middag? Bara något enkelt?" Problemet är att jag hade verkligen inget hemma och hon lagar sällan mat så inte hon heller. Det blev alltså en sista tur till Auchan (Stormarknaden) för att handla hem lite mat till kvällen. Kvällens meny blev Ugnsgrillad hel kyckling, grönsaker och en risotto med inslag av vitt vin. Köpte en flaska fin till kvällen (varav en del gick till risotton) och det var den absolut godaste jurancon som jag någonsin druckit. Det hjälper att man lägger till några kronor extra för att få ett bättre vin. Till efterrätt hade jag vispat ihop en äppelkaka. Jag ville inte köpa hem för mycket och det enda som saknades för smör och lite vaniljsås. Det fick det bli. Enkelt och gott. Jag måste (utan att skryta) säga att det var den godaste risotton jag gjort. När t o m matgeniet Jorge berömde min risotto och jag tror han åt minst tre portioner (precis som madame).

Även om Françoise inte förstår det här inlägget vill jag tacka henne för att hon gjorde min utomlandstermin så rolig, intressant och behaglig. Ångrar inte för en minut att jag har gjort det här, men jag ångrar inte heller att imorgon vid den här tiden (00.29) kommer jag att ligga i min egen säng hemma i Linköping. Detta är alltså mitt sista inlägg från Pau, Frankrike, HT12. Dags att bege sig ut mot nya äventyr!

Vive la France!
Au revoir

Le Garage

Igår kväll besökte jag bar och restaurangen "Le Garage" som är stället för ungdomarna här i Pau. Jag skulle träffa min franska vänner för att säga hej då. Det var inte lätt att komma fram till något genom att mejla på facebook. Men efter mycket om och men blev det sagt klockan 20 på le Garage. Jag kom dit, svensk som jag är ca 10 minuter innan utsatt tid. Borde vetat bättre och tänkt mig för att det är fransmän vi talar om, de kommer inte i tid. Jag satt där och väntade, och när klockan börjar närma sig halv nio inser jag att förmodligen tolkade de diskussionen som att vi skulle ses vid nio, för en halvtimmes försening är mycket även för de franska människorna. Jag hade varit så dum också att jag glömt ge dem mitt telefonnummer så hon jag skulle äta middag med hade ingen chans att berätta att hon kommer vid nio istället. Mathilde hade fått ett sms av Flora (som jag skulle äta med) att hon inte kunde komma och Mathilde som vet att jag är svensk och i tid hade skyndat sig dit då hon förstod att jag satt och väntade. Hon kom kvart i nio. Vid halv nio hade jag dock träffat två tyska utbytesstudenter som erbjöd mig att sitta och vänta med dem istället för själv i bardisken (såg ju dumt ut då jag inte beställde något). Tacksam för att de var där och ännu mer när Mathilde kom.

Eftersom jag borde vetat bättre än att ha varit där i så god tid var jag inte ett dugg arg eller så. Bara glad att det faktiskt var några som ville träffa mig och säga hejdå. Vid klockan nio var det dock så mycket folk vid borden att vi blev tvungna att vänta ända till klockan tio i tio. Då hade vi tio minuter på oss att beställa då köket stängde vid klockan tio. Planering? Nej, men de andra sa att nu har du ätit på franskt vis på riktigt. Jag åt en husets hamburgare, väldig god men sådär vid halv elva på kvällen och gjorde sig frånvaron av mat sedan lunchen sig påmind. Hungern är aptitens bästa krydda. Vi pratade, skojade och hade det väldigt trevligt under kvällen. Det slog mig att jag numera kan följa med i en helt vanlig diskussion om film, skola, klasskamrater, lärare, mode, färg och mat utan problem i en grupp av människor. Lägg till ljudet från andra människor, musik som dunkar i bakgrunden så förstår ni att det är en stor grej. Är stolt över mig själv, det var lite av ett prov och jag klarade det. Nu kan jag åka hem till Sverige med gott samvete att jag lärt mig franska.

Nu vågar jag säga det: Jag talar franska.

Marjorie, Mathilde, Lucas (& Jag)

Flora & Jag

à bientôt!

Au revoir

Att säga adjö är svårt därför använder jag mitt favorit uttryck "vi ses snart istället". Det har jag redan berättat för er. Igår sa jag hej då till Hannah och Sebastian. Promenerade ner till Universitets bostäderna och pratade en stund med dem. Sedan kom 6 stycken tyskor som ville säga hejdå till Hannah på besök. Precis som om man bytt radiokanal byttes språket ut och under ca 30 minuter förstod jag väldigt lite. Det är fuskigt att tyskar kan förstå svenska men inte tvärtom, inte jag i alla fall. Det hänger nog på att svenskan är ganska ren och vi har tagit inspiration från deras germanska språk. Jag vet att danskarna har lättare för att förstå oss än tvärtom.

Jag fick inte gråta för Sebastian när vi kramades om och vinkade hejdå. Konstigt nog så var jag inte ens tårögd. Jag vet inte om jag är helt okänslig eller om det faktiskt känns som att vi kommer att ses utan problem om vi vill det. Tyskland är inte särskilt långt borta och båda  två studerar (Hannah ska börja med det) svenska och tänker komma på besök efter sommaren. Jag känner mig snarare tacksam att den här terminen är över. Har sådan lust och inspiration att laga mat i mitt eget kök, med svenska matvaror. Jag vill börja läsa nya kurslitteraturen inför denna termin jag vill t o m sätta igång att skriva på examensarbetet. Ska ju skriva det med en kompis så det blir nog mer roligt än tråkigt. Vårt ämne är också väldigt intressant, "en jämförelse mellan hur man lär in ett andraspråk mot främmande språk". Kort sagt, jag vill tillbaka till mitt "vanliga" liv. Mitt äventyr här i Pau är alldeles snart över, bara tenta på onsdag och sen bär det av. Eller det är inte riktigt sant, ikväll ska jag träffa mina franska kompisar på stan och äta middag och på onsdag kväll ska jag bjuda madame på middag ute på en fin restaurang.

Men det är trots allt bara 3 dagar kvar nu innan jag åter är hemma i Sveariket.

À bientôt!

Centre ville et L'homme qui rit

Idag är första dagen som jag fick en känsla av att jag kommer att sakna en massa saker i Frankrike. Jag älskar centrum här, det är lagom stort och det finns många fina små butiker att låta sig inspireras av. Men det jag kommer sakna mest är nog dagens sällskap, Jessica och Gabriela. Vi har inte umgåtts särskilt mycket under terminen men det är något som klickat mellan oss tre. Vi har i princip bäst oss för att träffas i Belgien hos Jessica i slutet av sommaren eller kanske nästa sommar, vi får se. Adresser ska bytas och kontakten ska hållas. Det ger jag mig så tusan på för det här är två riktigt fina tjejer. Nu säger jag inte att Hannah och Sebastian kommer vara mig mindre saknade, bara på ett annat sätt. Efter att ha strosat runt lite på stan, (fyndade en klänning) och sedan satt oss på vårt favoritcafé bestämde vi oss för att gå på bio.

Äntligen fick jag se filmen "L'homme qui rit" baserad på Victor Hugos roman "Mannen som skrattade". Jag var lite rädd att den skulle vara för svår att förstå men det var den inte eftersom som de allra flesta drama filmer pratas det inte jättemycket. Filmen var sorglig men bra. Väldigt fransk också, alltid mer en typ konstfilm när det är Frankrike som gjort filmen. Det enda negativa var att det satt förutom oss tre bara tre andra tjejer som jag tror hade en mentalitet på tio år, sammanlagt! De skrattade när inget var roligt, klappade i händer, sprang runt, låg ner i stolarna och sträckte upp sina fötter mot skärmen. Det var en aning irriterande att de absolut inte respekterade vi som ville se filmen. Innan den började hade en av dem frågat vad filmen egentligen handlade om, de hade alltså ingen aning. Jag sa drama och de suckade tungt när jag förtydligade genre genom att nämna Victor Hugo.

Det är alltid svårt att säga hej då, därför säger jag alltid "vi ses snart". Det känns alltid bättre på något sätt. Man specificerar inte när, men det är inget definitivt farväl. Idag sa jag det till Jessica och Gabriela, vi ses snart alltså. Fick sedan gå därifrån snabbt för att inte börja gråta. Passar sig ju inte för vi ses ju snart igen.

À Bientôt! = Vi ses snart!

La tagliatella

För att fira att vi klarat en hel termin i Frankrike och för att få ett fint avslut på det här äventyret begav jag, Sebastian och Hannah till en fin italiensk restaurang. Hannah hade testad den tidigare och gillat den väldigt mycket. Man kan ju tycka att vi borde valt en Fransk restaurang, men eftersom Hannah föredrar vegetarisk mat passar italienska köket bättre. Det Franska innebär mycket kött. Men oj så gott det var på den här italienska restaurangen. Jag fick en liten bit av Frankrike då jag valde en pastarätt med tryffel och magret de Canard (Ankfilé speciellt för den här regionen). Mums! Sen var vi ju bara tvungna att välja en efterrätt också när vi ändå höll på. Jag ska berätta en liten hemlighet, det är billigt att äta ute i Frankrike! Med ett glas vin, huvudrätt och efterrätt betalade jag bara 22,5 euro. Det är sant att det inte är samma pris som en snabbmatkedja men det är så mycket godare och bättre service. Har stället riktiga servetter och linnedukar, ja då är jag mer än nöjd. 

Även om middagen var oerhört trevligt börjar man känna sig lite melankolisk att den här delen i livet ska ta slut. Jag står för det jag sagt tidigare att Erasmustiden är ingenting jag vill göra om, men jag är glad att jag gjort den. För de nya vännerna, för de nya erfarenheterna och för att jag nu ärligt kan säga att jag pratar flytande franska. Det är det absolut häftigaste jag någonsin varit med om. I julas när jag var hemma bad min älskade lillasyster mig att berätta något på franska, så jag berättade en saga och efteråt tittade hon på mig med sina stora ögon och sa "wow du kan ju byta språk bara sådär". Aldrig har jag känt mig så cool. Mamma säger att jag har inspirerat henne till att vilja läsa språk. Det känns som om ett av mina livsmål har klarats av "ett inspirera yngre till att vilja läsa språk". Klart! 

Vad har jag nu kvar att göra mina sista dagar i Pau? Jo, jag ska gå på stan idag med Jessica och Gabriela, imorgon är det studier som gäller hela dagen till mitt sista prov på onsdagmorgon. Tisdag blir nog en heldag städning och plugg och onsdag kväll blir det nog att bjuda madame på restaurang som tack för allt. 

À bientôt! 

Pour conclure...

För att sammanfatta behöver jag först tänka igenom allt som jag faktiskt har gjort här i Frankrike. Det blir ganska många resor, har besökt Biarritz, Bayonne, Carcassonne, Bordeaux, San Sebastien, Les Grottes de Betharram, St Vincent de Tyrosse och inte att glömma resan upp till bergen, Pyrenéerna. Jag är lite besviken att jag inte hunnit med Toulouse och Lourdes som jag vet bjuder på en hel del saker att titta på, men det får sparas till nästa gång. Likasom att åka till Medelhavet och Marseilles.

 

 
 

Min huvuduppgift här har självklart inte varit att resa utan att studera på universitetet. Något jag gjort ganska mycket och jag är väldigt nöjd med mig själv att jag faktiskt har klarat av alltihop. Det var sannerligen inte lätt att bestämma sig att åka och inte blev det lättare när man väl var på plats. Jag tycker fortfarande att det känns overkligt att säga att jag har varit och bott i Frankrike en termin. Om ni bara anar hur stort det känns för mig. Hur vet man att något blivit något av en livserfarenhet? Jag tror att när man inser att man klarat av något okänt och svårt så blir andra saker lättare. Då har man tagit till sig erfarenhet.

à bientôt!

Jeudi à Pau

Jag hade tänkt att nu när det var dags att få vara lite ledig här i Pau så skulle jag ha väldigt roligt. Det blev nog inte riktigt som jag tänkt mig. Jag sov oerhört länge när jag inte fått göra det på flera veckor känns det som och därefter hade jag tänkt gå på stan, men det gråmulna vädret lockade inte för fem öre. Det återstår fortfarande om jag ska gå på bio ikväll och se filmen "L'homme qui rit" som är baserad på Victor Hugos bok. Jag som älskar kostymdrama, fransk film och drama tror det kan vara en väldigt spännande film. Det vore också häftigt och se om jag förstod filmen när det alltid visas utan text.

Så vad gör man för att underhålla sig på sitt rum? Jag har faktiskt varit så duktig att jag testpackat min väska för att se hur mycket den väger. Enligt min bagagevåg väger den 22,5 kilogram (23 är max) och det känns bra. Hoppas innerligt inte att det blir någon övervikt på bagaget men samtidigt att jag får med mig alla saker från Pau. Jag hade sparat betydligt fler saker här än vad jag kom ihåg. Kläder, skor, böcker, kartor, hårprodukter osv. Däremot har jag en del kläder som som ska lämnas bort eller slängas, ett par gymnastiksskor som har sett bättre dagar och får besöka soporna, hårprodukter som jag skänker till hushållet och samma sak med vissa tidningar och broschyrer jag plockat på mig.

Igår beställde jag via fujidirekt över 500 bilder på min studieresa här i Pau. Med bilderna, mina inlägg och alla småsaker som biljetter, kartor och liknande ska jag nog kunna skapa en oerhört fin och rolig fotobok. Jag vet att det finns många olika sätt att göra och butiker med scrapbooking saker, men jag föredrar faktiskt att använda betydligt mer personliga saker, bara välja ut de absolut finaste bilderna och sedan låta inspirationen flöda. Beställde även ett anteckningsblock med bild och två förstoringar (dock var en bild en vinterbild från Sverige).

à bientôt!